En busschaufför, en livsläxa och en slumpmässig handling av vänlighet

Min tioåring Jenson älskar bussar. Det går inte en dag utan att hans besatthet av bussar dyker upp på ett eller annat sätt. Han tittar gärna på bussar på YouTube i flera timmar i sträck. Han har belöningstabeller med busstema både i skolan och hemma. Hans lärare använder bussnummer för att lära honom matematik och "kreativ" bussreklam för att hjälpa honom med läsningen.

På helgerna hittar man oss ofta på vår lokala huvudgata, där vi spanar efter bussar, åker buss, hänger vid busshållplatser och pratar med busschaufförer. Medan hans lillebror och pappa tillbringar varje helg med att spela fotboll och cykla, tillbringar han och jag de flesta helgerna på eller i närheten av bussar.

Förra helgen var inget undantag.

Jenson och jag hängde på hans favoritplats på huvudgatan och bestämde oss för om vi skulle fortsätta titta eller ta en tur. En av Jensons nya favoriter, nummer 23, stannade till och busschauffören klev av för att ta en kort paus.

Han var en av de där personerna som man som förälder omedelbart känner sig bekväm med, han engagerade sig i Jenson och pratade om bussar. Han bjöd sedan in Jenson till sin tomma buss för att "testa klockorna", vilket Jenson gladeligen tackade ja till, följt av en sittning i förarhytten. Jenson var överlycklig, och det var jag också.

Datumet var söndagen den ¹³ november, och på morgonen hade lokalsamhället anordnat en minnesparad längs huvudgatan med två minuters tystnad. Chauffören frågade mig om vi bara hade deltagit, och jag svarade nej.

Jag förklarade att Jenson har svårt att hålla tyst; han kan inte ta till sig instruktionen och förstår inte allvaret i situationen. Därför tenderar jag att undvika sådana tillfällen, av rädsla för att dra till mig negativ uppmärksamhet på grund av hans olämpliga beteende.

Busschauffören överraskade mig verkligen med sin förvånade min och de ord han sedan yttrade.

Han utbrast "Vad!!! Varför inte?!". Jag blev förvånad och försökte upprepa vad jag tidigare hade sagt för att motivera mina skäl. Han framhärdade: "Det här är ju vansinne!". Här måste jag förklara att trots hans kortfattade och direkta ord var vår nye vän helt klart en vänlig och omtänksam man. Även om han utmanade mig var hans avsikter tydligt grundade i en tro på jämlikhet och rättvisa, vilket framgick av det som sedan lämnade hans mun.

"Vem bryr sig om vad världen tycker? Världen behöver lära sig mer om olikheter. Vem bryr sig om han inte är tyst, bara för att de säger att du ska vara tyst? Världen behöver förstå och omfamna olikheter. Världen behöver bli mer förstående, och de behöver människor som du och Jenson för att visa dem".

Jag kände mig lite som om jag blev utskälld av rektorn och visste inte riktigt vad jag skulle säga härnäst. Jag sa lite förläget att jag höll med honom, men att jag fortfarande har svårt att vara modig nog att omsätta detta i praktiken, eftersom vi vid tidigare tillfällen har fått många exempel på negativ uppmärksamhet i liknande situationer. I det här läget hade det varit lätt att reflektera och dra slutsatsen att ingen förstår en dag i livet för en förälder som jag, om man inte själv går i de skorna. Men det var något med min nya busskamrat idag som fick mig att stanna upp och tänka till.

Busschauffören var missnöjd med mina svar och fortsatte att ge mig en rejäl utskällning och uppmanade mig att aldrig tänka på andra människor.

Hans ton var vänlig men bestämd, med känsla och medkänsla. Efter ungefär fem minuter var hans rast slut och plötsligt ledde han oss in i bussen och satte oss på platserna längst fram. Han startade motorn, ropade "Nu åker vi en sväng" och så var vi iväg! Innan jag hann göra motstånd åkte vi 20 minuter tur och retur till ändhållplatsen och tillbaka igen.

Jag var inte van vid sådana slumpmässiga vänliga handlingar och blev förvånad, men jag slappnade snart av under vår improviserade resa, där chauffören pratade på och Jenson pratade tillbaka, till de andra passagerarnas stora förtjusning. Jag tog en stund för att njuta av den glädje och spänning som Jenson upplevde, och jag kom på mig själv med att tala mer högt och upphetsat till Jenson, när vi pratade om landmärken som vi passerade. Jag följde medvetet busschaufförens råd om att ge sig hän åt andras uppfattningar.

I stället för att tysta honom och hålla låg röst gjorde jag tvärtom, och det kändes fantastiskt!

Jag märkte att Jenson reagerade på min mer avslappnade attityd och att min lätthet hade en mycket positiv effekt på hans eget beteende.

När vi återvände till huvudgatan hade vi ännu en trevlig pratstund och jag lärde mig vår nya väns namn, och han berättade lite om sin familj.

Vi har sedan dess träffat Laslo några gånger och tagit en tur med nummer 23. Jenson är glad över att ha fått en ny vän och jag är glad över att ha upplevt en slumpmässig handling av vänlighet som definitivt har lett till en positiv förändring av mitt eget beteende och min syn på livet.

Med Láslos ord: "Världen måste vara mer förstående" och "Vem bryr sig om vad världen tycker?" Jag försöker nu använda detta mantra varje dag, tack Laslo!