En dag i vanliga livet för ett autistiskt barn

Jag heter Naomi och jag är autistisk. Så här ser min dag ut när jag går i vanlig skola.

Förberedelser inför morgonen

Jag vaknar och går ner på nedervåningen och försöker att inte tänka på skolan för mycket. Jag hämtar min iPad eller mina leksaker och ställer in dem precis som jag vill ha dem. Jag vet att jag måste klä på mig och äta, men innan allt är "rätt" kan jag inte tänka på de sakerna. Jag behöver göra en sak i taget, så lämna mig ifred. Låt mig göra det på mitt sätt. Att hela tiden ställa frågor är så stressande, liksom att tjata om tiden. När vi väl måste åka är jag redan stressad och orolig. Du låter mig aldrig kolla min väska för att se till att jag har allt jag behöver, du låter mig aldrig avsluta med att ställa upp mina saker precis "så". Jag hatar smaken av tandkräm och nu måste jag gå till skolan med den här hemska mintsmaken och jag mår illa.

I lekparken

Jag skannar. Det är så svårt att se vem jag behöver se när alla är klädda likadant och rör sig runt. Ljudet, de oförutsägbara rörelserna, väskorna på marken... det är mycket att ta in för mig. Jag vill bara hitta min bästa vän och ju längre tid det tar att hitta henne, desto mer orolig blir jag. Tänk om hon är sjukskriven? Tänk om hon har ett möte idag?

Klockan

Klockor ger mig panik. De betyder att jag måste röra mig snabbt någonstans och jag blir ibland stressad. Klockor betyder press och barn som springer och de kan knuffa omkull mig. Jag står på min linje och tittar framåt och ser till att jag inte tittar på någon. Lärarna ropar att man inte ska prata och stå rakt, men det gör jag redan och jag är inte säker på vad jag ska göra annorlunda. Jag vänder mig om för att se om alla andra gör som jag gör och nu dras min klass upp för att jag vänder mig åt fel håll! Jag känner mig skyldig. Jag känner mig så ängslig. Jag känner mig annorlunda.

Att ta sig till lektionen

Jag måste komma ihåg att lägga min väska på ett ställe, min matsäck på ett annat och sedan hänga min kappa på rätt krok. Det kan vara förvirrande att komma ihåg allt detta samtidigt som andra pratar och rör sig runt omkring mig och lamporna lyser så starkt där inne. Ibland väntar jag tills de flesta andra är i klassen, men då är jag rädd att jag ska bli utskälld för att jag tar för lång tid på mig! Ibland glömmer jag bort att jag har min skolväska eftersom den ligger på ryggen och jag inte kan se den! Hur kan alla andra göra det här så snabbt och enkelt, men inte jag?

Klass

Jag lyssnar så mycket. Faktum är att jag lyssnar så mycket på allt att jag ibland inte kan göra mitt arbete eftersom jag måste stanna upp och lyssna på allt läraren säger ifall hon pratar med mig. Jag vill skriva snyggt för att jag inte vill ha en rad men sedan säger de att jag måste arbeta snabbare och jag kan inte göra snabbt och snyggt. Det är svårt att koncentrera sig när andra är så nära mig. De rör sig och pratar och vänder blad och det är så distraherande ibland. Väggarna har så mycket saker på sig, jag kan höra kranen droppa och jag kan höra människor gå omkring.

Jag är rädd för att prata om jag blir utskälld. Min röst känner inte lärarna tillräckligt väl för att komma ut ännu.

Ibland orkar jag bara inte göra jobbet. Igår ville de att vi skulle göra en sinnesdikt om fyrverkerier. De sa till mig att föreställa mig att vara på en brasa med fyrverkerier men hur kan du göra det om du aldrig har varit på en brasa förut? Det har jag inte. De sa åt mig att skriva om vad jag skulle röra vid, men man får inte röra vid fyrverkerier så jag kan inte skriva någonting. De sa åt mig att skriva vad jag kan lukta men allt jag kan lukta just nu är äckliga skolmiddagar och jag kan inte ens stava till det. Jag lämnar bara den också.

Sedan ger läraren mig en utskällning för att jag inte gjort uppgiften. Jag vill gråta. Tårarna kommer inte ut.

Lektid

Jag förstår inte den här biten. Du leker med leksaker så varför kalla det lekstund när det inte finns några leksaker? Kalla det bara prattid eller stå i lekparken-tid istället. Jag tar ut mina egna leksaker. Sedan regnar det och vi måste gå in och då kan jag inte leka med mina leksaker och det är så förvirrande för mig. Jag tycker inte om att ändra på saker. Jag blir kall när jag leker för det är svårt att knäppa fast min jacka och om jag tar tid på mig säger folk åt mig att skynda mig och gå ut så jag kan inte knäppa fast den nu. Jag har ett område där jag gillar att stå och leka med min enda vän. Vi spelar samma spel varje dag. Vi gillar det på det sättet. Jag vill leka med andra men jag kan inte för jag förstår inte vad de leker. De har inga leksaker. Jag kan inte räkna ut sådana påhittade lekar.

Lunchtid

Lunchtid är hemskt. Vi har en kort tid för alla i hela skolan att äta och de vill att vi alla ska ställa upp och turas om och sitta vid stora bord med andra barn som jag inte känner. Jag vill bara sitta ner och få tid att äta och inte behöva höra pratprat och lukta på vad alla andra har som jag inte gillar. Det är alldeles för högljutt och upptaget och ändå är det ingen som öppnar min yoghurt eller skalar min banan. Jag känner mig vilsen och förvirrad och vill bara därifrån.

P.E

Jag hatar gymnastik så mycket. Jag vet aldrig vad vi ska göra. Ibland spelar vi boll, ibland springer vi och ibland idrottar vi. Jag hatar allt. Jag vet att jag inte kan göra det och folk skrattar. Hur ska jag kunna fånga en boll när det är så mycket annat som händer i samma sal samtidigt? Jag kan inte fokusera. Jag är så kall. Mina ben tycker inte om att inte ha byxor på sig. Mina armar saknar min kofta så mycket. En gång ramlade jag och gjorde illa mig på gymnastiken så jag springer inte nu eftersom det är farligt plus att de sa på samlingen att man inte får springa i skolan så jag springer inte. Sedan säger de åt mig att springa och jag vill fråga "men ni sa ju att jag inte fick springa i skolan" men min röst fungerar inte. Jag vill gråta. Tårarna kommer inte.

Montering

Jag gillar samling. Jag gillar välkomstsången eftersom vi gör den varje vecka. Jag gillar att alla sitter ner och att jag inte känner mig annorlunda. Jag lyssnar så mycket på allt, även om jag leker med mina skokardborreband. Jag tittar inte på rektorn för det är läskigt att titta på ansikten. Jag gillar rutinen på samlingen och jag vet att det är fredag och då får jag ledigt från skolan.

Jag gillar verkligen skolan. Jag gillar att lära mig och jag gillar att arbeta. Jag gillar att ha ett skrivbord och jag vill verkligen bli veckans stjärna. Jag gillar de andra barnen, men jag vet inte om de gillar mig. Jag måste gå för att det är rutin och rutin är bra.

Sedan kommer jag hem. Jag vill berätta om saker som har stört mig, som att bli tillsagd att arbeta snabbare eller att inte äta. Jag är trött på allt och nu känner jag mig trygg. Jag vill gråta. Den här gången kommer tårarna att komma så snälla låt dem.

Jag är okej. Jag behöver bara låta skoldagen gå över så att jag kan vila.

Skolan kan vara svår, men vardagen kan ibland vara svår när man som jag har autism.