När vi lär ut vänlighet

Som föräldrar börjar vi redan från början att lära våra barn viktiga saker för livet. Vi främjar självständighet och hjälper dem att förstå vad som är rätt och fel. Vi inpräntar i dem vikten av personlig säkerhet och påminner dem om att alltid titta åt båda hållen innan de går över gatan.

Vi gör vårt bästa för att uppfostra till gott uppförande.

Vi ser till att de kan sina färger, former, ABC och 123.

Alla dessa lärdomar är värdefulla och meningsfulla. Som mamma till två barn, med en plats på första parkett i en värld av komplexa funktionsnedsättningar och neurodivergens, är det tydligt att det finns ett annat budskap som vi alla skulle kunna betona mer för våra barn.

En viktig egenskap som vi kan visa upp för dem, och som de kan ta med sig in i vuxenlivet, är vänlighet.

Att vara snäll behöver inte vara någon stor gest.

Vänlighet är att le mot någon du möter på gatan. Det är att aktivt acceptera och inkludera andra som är annorlunda än vi själva. Enkla handlingar räcker långt.

När vi nyligen besökte parken med vår dotter promenerade jag och min man, med henne i rullstolen. Det fanns barn som sprang och lekte när vi tog oss runt den asfalterade stigen. Plötsligt hörde vi: "Hej Ryleigh!" En liten flicka utbrast till sin mamma: "Hon går i min skola! Hon har den söta, rosa rullstolen!" En grupp små barn RÄNDE fram till oss.

De började alla tala direkt till Ryleigh (jag älskar det) och sedan hälsade de på oss vuxna. Ett barn förklarade att de alla går i skolan tillsammans, medan ett annat tog min dotters utsträckta hand och höll den. De frågade om de fick gå med oss och berättade om sina sommarplaner.

En söt flicka frågade om Ryleigh fick följa med henne på sommarläger. De klappade tillsammans med Ryleigh när vi promenerade; hon älskade all uppmärksamhet! När deras föräldrar kallade på dem sa de motvilligt hej då och kramades, utan att veta hur de just hade påverkat oss.

Det spelade ingen roll att min dotter satt i rullstol. Det spelade ingen roll att hon inte kunde svara verbalt.

De var snälla och kärleksfulla. De såg henne bara som en annan vän, trots att de var så olika. Gesterna från dessa barn, och deras enkla acceptans och inkludering, gjorde vår dag ljusare.

Vi måste lära våra barn att säga "Hej" i stället för att stirra. De behöver inte vara rädda för eller titta bort från olikheter. Det är vår plikt att visa dem att det är okej att ställa frågor och vara nyfiken. Det är vårt ansvar att förstärka att det är sårande och ovänligt att kalla andra för "konstiga" eller skratta åt andras unika egenskaper.

Vårt jobb är att börja tidigt och sätta dem på en livslång väg mot vänlighet. Jag ville krama föräldrarna till de barn som vi träffade i parken den dagen. Jag ville berätta för dem vilka fantastiska små människor de uppfostrade. När vi lär ut vänlighet gör vi världen lite varmare och mer välkomnande för alla.